Vissa filmer får tyvärr se sig bortgallrade, medan ni säkert inte kommer att hålla med om alla mina rekommendationer - se artikeln mer som en guide för den som vill fördjupa sig i skräck än den ultimata genomgången. I vilket fall som helst önskar jag er trevlig läsning, och i bästa fall kanske ni får en ny favorit!

För mig känns det rätt att börja år 1968, när George A. Romeros Night of the Living Dead såg dagens ljus. Den realistiska, dokumentära känslan i den svartvita rullen chockade många, inte blev det bättre av att de döda vaknade till liv och kalasade på människokött. Tillsammans med uppföljarna Dawn of the Dead - den bästa av de tre - och Day of the Dead skapades en trilogi, som med hjälp av gore, samhälls- och människokritik håller än idag. Även nyinspelningen av den första filmen tål att ses, medan naturligtvis parodier har sett dagens ljus (till exempel Return of the Living Dead-serien, del tre recenserad). Night of the Living Dead för mig in på amerikansk films guldålder, nämligen sjuttiotalet. Kreativiteten flödade fritt och allting tycktes möjligt, vilket innan baksmällan kom gav upphov till flera sköna filmer.

Exorcisten kan inte ha undgått många, med sina magstarka utdrivningsscener varvade med realism och existentiella frågor. Motorsågsmassakern är möjligen årtiondets bästa och ett riktigt bra exempel på en skräckfilm som samtidigt kommenterar sin samtid. Trots sitt rykte är den inte särskilt blodig, men stämningen är på topp när man får följa de stackars överflödiga slakteriarbetarna som har fått gå över till människoköttsindustrin för att överleva. En annan rulle som knappast är lika omtalad är legenden Wes Cravens debut Last House on the Left, där hippieerans slut allegoriskt skildras genom de brutala och sadistiska morden på två tonårsflickor. Även Carrie tål att ses, ett välgjort verk baserat på Stephen Kings debutroman, handlande om den telekinetiskt begåvade Carrie, hennes sjukt religiösa mor och mobbarna i gymnasiet.

Under det spännande sjuttiotalet och början av åttiotalet hade även regissörer från andra kontinenter stora framgångar. De jag främst tänker på är två stycken italienare som då hade sin storhetsperiod: Dario Argento - verksam än idag - som med stilistiskt starka verk och flera "giallos" (mordmysterier efter strikt regelverk) som Deep Red, Tenebre, Suspiria och Phenomena verkligen tillhör skräckeliten; den andre är Lucio "The Godfather of Gore" Fulci, finessfattigare men charmerande med verk som The Beyond, House by the Cemetary, Zombie och giallon Don't Torture a Duckling.

Hur ser det då ut för skräckfilmen idag? Det tar ju tid för en rulle att bli en klassiker vilket gör att man ibland kan tänka att det var bättre förr, men en titt runtom världen visar att hoppet är långt ifrån ute. Alla blir inte lika rädda, men The Blair Witch Project skrämde med sin fejkade autenticitet och stegrande stämning skiten ur mig - att man sedan snott konceptet från Cannibal Holocaust är en helt annan femma. Blair Witchs låga budget kan förhoppningsvis inspirera många och övertyga om att stämning går före maffighet när det gäller rysare.

Om man söker fler atmosfäriska, psykologiskt obehagliga rullar är Japan ett intressant land, där man på senare tid har fått fram rullar som till exempel Ring, Ring 2 och Kairo. Just Ring, som handlar om en VHS-inspelning med ihjälskrämning som resultat för alla som ser den, är den mest skrämmande filmen jag någonsin upplevt, med andra ord rekommenderas den varmt. Även Spanien är ett intressant land, som förutom den något överskattade men ändå sevärda De namnlösa har Amenábars The Others; en spökhusfilm med Nicole Kidman i huvudrollen, som förtjänar att kallas väl värdig arvtagare till The Shining.

Besök Filmforum.se för ytterligare information om krigsfilmer, skräckfilmer, komedi filmer, zombie filmer.